Nej, det har inte ett dugg med varann att göra; energi och gråa hår. Men det är nog mest det jag tänkerr skriva om... tror jag... då jag sätter ner en blöt bakdel på en katt-avhårad kontorsstol.
Varför jag är blöt om baken? Jo, fylld av energi, denna regniga dag, beslöt jag mig för att städa huset. C-E meddelade att han inte kunde vara behjälplig, då han har fått ont i ryggen . ( Vilket jag haft i tjugofem år... men det är nog skillnad på att ha ny-ont och ha vane-ont. Ska f.ö. inte klaga; har inte haft några sömnlösa ... eller ens sömnglesa nätter... det onda går snart över, bara jag fått göra mig av med mitt sällan sinade energiflöde)
Tillbaka till blöta baken. Såg en fläck i en fåtölj under städningen, och beslöt mig för att försöka få bort den. Med hjälp av vatten och såpa. Jag hade glömt den lilla städåtgärden, då jag satte mig i fåtöljen, efter det att jag var färdigstädad och färdigmatlagad och färdigäten...
Men nu tycks jag ha spårat ur en del utifrån rubriken väl...
Som jag skrev i förra inlägget, så är musik en pålitlig energikälla för mej. Men det måste vara i irl. Får sällan energi av att lyssna på musik bara, måste uppleva den.
Första skoldagen för gravt överåriga läraren igår. Musiklektionerna gav en del energi, även om de också tog en del.
Ett par timmar i solen på altanen... ja, där började uppladdningen av batterierna. Nivån steg sedan till, i det närmaste, max-nivå då jag begav mig på gratiskonsert i en av de närliggande kyrkorna. Länghems kyrka, halvvägs till Borås, från vår by sett.
Borås salongsorkester och en kör, bjöd på konsert, tillsammans med Göran Fristorp. Klart jag bara "måste"åka dit. Ingen i byn var intresserad, men jag hade några dalstorpsvänner som skulle dit, så jag behövde inte känna mig ett dugg ensam. ( Vilket jag väl inte gjort, även om jag varit där "ensam")
På tredje bänk, med några gråa kalufser framför mig, kunde jag avnjuta en superbra konsert.
Kör och orkester framförde sommarsånger, orkestern hade några solonummer, Göran Fristorp spelade och sjöng tillsammans med orkester ( och kör i någon sång), men framförde de flesta låtarna till eget gitarrackompanjemang.
Han är en mycket duktig gitarrist, den gode Göran. Riktigt snygga komp och mellanspel. Och sjunger bra, det gör han förstås också... men det är det många andra som också gör. Är ju mycket mer benägen att favorisera artister som BÅDE kan sjunga och spela.
Om svalorna som häckar, det fick vi inte höra. Häckningstiden är f.ö. definitivt över. Många fina tolkningar, av så väl egna, som andras låtar bjöds vi däremot på. "Ge mig en dag". "Nu är det gott att leva" ( Olle Adolphsson) och Fristorps tonsättning av Beppe Wolgers text "Jag var en vandrare" hörde till de verkliga höjdpunkterna.
Det var många gråa hår, i så väl orkester och kör, som i publiken. Jag tycker att det är rätt gott att folk numera väljer att behålla sina gråa kalufser, i stället för att färga in dem i en massa onaturliga nyanser. För egen del, så har jag gjort slingor i många år. Mest för att jag haft en så ojämnt grått hår... tror jag. Under sommaren har det gråa tagit över ganska bra. Jag trivs jättebra i den ljusgråa färgen... så jag tror att det är färdig-slingat för min del.....
Göran Fristorp hade eftertänksamma mellansnack, där han understundom var lite smårolig. Han ansåg sig också jobba på övertid.... och visst gör han det, vid en ålder av 75 år... och med en del gråa hår. Rösten, fingerfärdigheten på gitarren och de vackra ögonen, det har inte förändrats.
Ett enda aber bara, mer än två timmar ( själva konserten var 1 tim och 45 min) på hårda träbänkar. Ajaj, i madrasserad bak och i känslig rygg! Hade man tänkt efter och tänkt rätt, så hade man uppmanat publiken att resa sig vid några tillfällen.
Ser ni den gråa kalufsen i vänster nederkant?
Sådana fanns det gott om, då PRO hade höstupptakt i onsdags och inbjöd till tipspromenad kring vackra Mörksjön i grannsamhället Ljungsarp. Vår frågemakare, Margareta, hade satt ihop kluriga frågor om händelser på 50. 60 och 70-tal. Jag tyckte att det var svårt... men lyckades ändå komma på tredje plats med närmast på skiljefrågan, av alla dem som hade tio rätt. Två elvor fanns det.
Och vackert väder hade vi! Härligt!
Energi fanns över till att fixa de tio sista naturpasskontrollerna också. Sista dagen för att skicka in stämpelkortet är den 1 sept, så det var hög tid. Man fick helt enkelt passa på, då väderleksprogosen lovade uppehåll.
Är glad och tacksam över att, trots att de sjuttio åren närmar sig snabbt, orka och klara att röra mig i ganska utmanande ( åtminstone för mig) terräng. Sjuttio kontroller sammanlagt. Den gråhåriga tanten kan klappa sig på axeln!
