...lite drygt. Eller åtminstone trettiofem.
För femtiofyra år sedan var jag på bröllop. Mitt första. Jag och farmor var inbjudna till kusinens vigsel och efterföljande fest. Tror att pappa... eller kanske farbror... körde oss. Varför de inte fick inbjudan... ja, det kan man ju undra...
Jag har sannolikt träffat min kusin ett par gånger efter detta. Farmors begravning. 44 år sedan. Kommer inte ihåg något från den. Min fars begravning, 35 år sedan. Kommer inte ihåg mycket därifrån heller, men det var säkert så att vi hälsade på varann då.
För några år sedan fick jag en vänförfrågan på FB, från min kusin. Jag lägger ut en hel del där, och hon har ofta kommenterat. Lite löst har vi skrivit; Vi måste träffas!
Men så är det som det blir, det är annat som prioriteras... och kanske allra mest... "vågar man"? Tänk om man inte har något att säga till varann.
Men äntligen vågade jag... bjöd in M och S på lunch till denna fredag. Lite pirrigt var det allt. Men det gick över, så fort vi sagt hej!
Det är klart att vi hade mycket att prata om. M är åtta år äldre än jag, och antagligen en av de få människor som har minnen av mej som barn. Många minnen blev det...men också en hel annat avhandlat. Förstås!
Så trevliga människor, som man är nära släkt med. Synd att det skulle ta så många år att upptäcka det. Nu får vi se till att träffas med våra respektive bröder, framåt sommaren.
Och sådan tur att jag "tog mod till mej" och bjöd in. Det får jag göra med fler!